Nu är Vilmer utan bollar. Det gick bara fint. När dom gett han sömnsprutan så fick vi sitta och vänta i väntrummet och han lät som en liten bebis när han försökte sig på att jama. Lät för gulligt, men jag tyckte samtidigt synd om honom.



Veterinären upptäckte ett sår vid svansen som han troligast har fått den där natten har var borta. Vi fick recept på ett puder som vi ska pudra på såret tills vi att det blir mindre.

Krage fick vi med oxå. Inte för själva kasteringen utan för såret. Den har han inte behövt.

Vi var ändå tvungen att prova den på han och den gillades inte. Han försökte få av sig den genom att hasa sig bakåt. Utan större framgång. Ingen alls.





Han fick ligga i en kattbur tills han vakna till och jag tycker inte att det var en vacker syn när jag titta in för att se hur han mådde. Han såg stendöd ut.

Hannes fick vara med mormor medans vi var hos veterinären. När vi var klara stanna vi där en stund och Vilmer vakna till på väg hem till Byskebyn.

Han såg för rolig ut när han klättra ur kattburen och skulle gå till matskålen. Han vingla fram som han druckit på tok för mycke sprit. Kunde inte låta bli att skratta åt honom.

Han var inte sig riktigt lik den kvällen, men redan på fredagen var allt som bortblåst. Jag släppte ut honom vid 6 på fredagsmorgonen, såg inte till han på flera timmar.

Ringde till Frida, Rikards syster, och bad att hon skulle fara en vända och se om hon kunde hitta honom, vilket hon inte gjorde.

Jag var så orolig att Rikard skulle skälla ut mig efter noter när han kom från jobbet om Vilmer inte var hemma. Men med en timma till godo var han i hemmets lugna vrå igen!

Slutet gott, allting gott!